Himmelen är Avatar-blå.

Aaaaaaaand he's back! Efter några dagars uppehåll som lämnat internet i en närmast kryoliknande dvala är Blomman tillbaka med buller och bång! Jag var från början rädd att bloggandet skulle göra mig självupptagen, att det skulle inkräkta på mitt kännetecken: mitt givande till omgivningen. Och på min ödmjukhet. Jag är ju i the giving business and business is a booming baby! Men sen insåg jag att om det är nåt jag gör med min blogg så är det att ge. Det blir ju så att säga en "win-win situation". Det är dags för min 15 kilobytes of fame i strålkastarskenet, eller ska vi kanske säga datorskärmsskenet.

Har jag sagt att jag gillar James Cameron? Jag är oerhört fascinerad av den kandensiske mannen. Vi är inte särskilt lika. Han har till exempel en rätt krokig näsa medan jag har mycket rena fina drag. Hans filmer har alltid ett sådant fint blått ljus i sig. När alienfolket i Avatar skulle färgläggas var det inget tvivel om vilken färg de skulle ha. "I guess I just like the color blue" förklarar James. Starka kvinnor går som en röd tråd genom hans filmer, jag namedroppar här Sarah Connor och Ellen Ripley.

Kathryn Bigelow, världens vackraste 58-åring, dissekerar manligt beteende i film efter film. Jämför henne med Jane Campion som bara verkar tänka: "Jag är kvinna och kan bara göra filmer om kvinnor och titta vad synd det är om oss för vi måste ha korsett och hoppsan, där tappade visst någon ett piano i vattnet." Jane, världens minsta fiol spelar för dig. Och det är ingen happy tune utan snarare temat till Schindler's List.

Kathryn och James har alltså suttit i trädet, ja till och med varit gifta. Vi befinner oss hemma hos dem vid frukostbordet cirka 1990. -Kathryn... A va taru barnen till dagis idag? Jag känner mig så blå, som att jag liksom stirrar ner i Avgrunden. -Skärp dig, James, ta och lägg allt det där i Smärtskåpet va?

James är nog inte helt lätt att leva med. Linda Hamilton berättar: "Första natten när jag hade flyttat in hos James visste jag att jag hade gjort mitt livs största misstag. Han var den kontrollerande regissören även hemma." Plötsligt befann hon sig på överlevnadshajker i öknen. När Linda lite försynt frågade om de skulle gifta sig svarade James: "Vem som helst kan vara en far eller en äkta man. Men det finns bara fem personer i världen som kan göra det jag gör så jag kör på det." Cameron har beskrivits som part-scientist, part-artist. Sigourney Weaver vittnar om att när de andra filmarbetarna gick på en sällsynt fikarast under Avatars 18 timmar långa inspelningsdagar, tog James sig en kopp java och chillade med de andra? Oh no, han fortsatte förfina designen på den ubåt som ska ta honom ner till botten av Marianergraven. Och när någons mobil ringde under en tagning naglade han omedelbart fast den med en spikpistol på väggen.

The Making of Aliens är en otroligt intressant dokumentär som medföljer någon DVD-utgåva av filmen. Filmarbetarna, den ena skrockigare än den andra, sitter och reminiscerar och går down memory lane. Filmen spelades in i England och relationerna mellan Cameron och det brittiska teamet blir snabbt frostiga. De tycker att han är för oerfaren och Cameron har svårt för medarbetarnas formella arbetsvanor. För att visa att han är en duglig regissör ordnar Cameron en visning av The Terminator. Ingen dyker upp. Plötsligt skjuts de enorma studiodörrarna isär och in kommer en liten liten gumma med en tevagn. It's five o'clock, mate! Alla släpper omedelbart allt. Då är måttet rågat för James.

James Cameron har nu gjort de två största kioskvältarna någonsin. De rena siffrorna är förstås ointressanta. I Avatar kan na'vierna få kontakt med sin kultur genom att koppla in sin bredbandssvans till den sambandscentral som kallas The Tree of Souls. På liknande sätt har Cameron, sin extrema personlighet till trots, lyckats tappa in i vårt allmänna medvetande. Jag tror att det har med hans näsa att göra. Han är helt enkelt "hooked" på oss vare sig vi vill eller inte!