Livin' la Vida Blogga

Jag älskar James Cameron. Då var det sagt. Så när vi ska gå på Avatar är det förstås total Yum Kippur, Julafton eller annan högtid av valfri religion, kalla det vad vill du! Visst kan man hänga på Kåken ibland, man hör ju liksom till "det vackra folket" vare sig man vill eller inte. Det skulle dock vara helt fel innan en James Cameron-film. För då går vi till ett soft ställe som heter nämligen just... Soft! Jävligt soft asså! Skoja! Fast det är faktiskt ganska soft. Ett sånt där ställe a notch above Dovas, helt utan pretentioner och därmed avslappnat. Dessutom känner man sig automatiskt snyggast på stället. Jag har inga problem med att vara folklig vare sig det gäller krogval eller filmval. Det har jag absolut inte. Inte jag inte.

Peppen är total, jag är så oerhört uppspelt och taggad! Inget får gå fel den här kvällen. Men vänta! Min vän, en av Värmdös främsta violaster av estniskt ursprung, beställer in och downar bärs efter bärs till min stegrande irritation. App app! Han har ju glömt generalregeln: Minimalt vätskeintag under hela dagen innan ett biobesök! Detta för att filmupplevelsen inte ska grumlas av något som helst tryck från blåsan. Han kunde lika gärna gett James Cameron en örfil rakt över kinden. Och det är inte direkt nån risk att James skulle ha vänt andra kinden till. Det visar sig förstås att vännen har tagit fel på tiden för filmen med två timmar så när servitören kommer in med ytterligare en i den ändlösa raden av bärs får jag skicka tillbaka den till baren: "Han ska inte ha mer för vi ska gå och se James Camerons nya film. Ja, det är riktigt.", säger jag högtidligt. Jag leder mina kompisar genom city mot biografen likt en general leder sina trupper. Rappa på! Men ååh vilket långt rödljusintervall! Men akta trottoarkanten! Det är ett multiplex som gäller förstås, inte någon fjuttig singelbiograf. Det är ju inte Tarkovskij vi ska se. Jag älskar förstås Tarkan också men den här dagen har han inget med att göra. "Ni två, ni går på toa okej?" "Du är fan som ett slags skadad alfahanne.." muttrar kompisen, fullständigt obefogat.

Jag spexar lite med hon som river biljetterna: "Är det här föreställningen som visas i 1D? He he, eh.. jasså inte det, 3D säger du? Menar du det? Det låter ju nåt! Biljetten? Visst ja, den måste ju rivas också… A, vataru för den då? Har det bildats en kö bakom mig? Eh, jag går in nu…" #flörtmegafail och GONATT. Tar och gömmer mig bakom 3D-glasögonen. Och genom mina 3D-glasögon är ljuset alltid blått, Avatar-blått. Efter alla bärs är det förresten ett under att min vän ens får på sig 3D-glasögonen.

Det här inlägget var från början tänkt att handla om varför jag älskar James Cameron. Men som så ofta i Blommans liv så är ingen vardagshändelse för obetydlig för att lyftas upp och göras till stor konst i det dynamiska maskineri, den dynamo, som kallas Blommans mind. Det är lite av mitt signum skulle man kunna säga. James kommer dock att avhandlas i ett framtida inlägg of epic proportions. Och där lämnar jag er hanging, likt en blå avatar-svans i Pandoras skymning. Man skulle kunna tala om en cliffhanger. Så jag gör det. Vicken cliffhanger asså!

Det blir tre softa bilder till Soft, tagna från Softs egna hemsida: