onsdag 5 maj 2010

Himmelen är Avatar-blå.

Aaaaaaaand he's back! Efter några dagars uppehåll som lämnat internet i en närmast kryoliknande dvala är Blomman tillbaka med buller och bång! Jag var från början rädd att bloggandet skulle göra mig självupptagen, att det skulle inkräkta på mitt kännetecken: mitt givande till omgivningen. Och på min ödmjukhet. Jag är ju i the giving business and business is a booming baby! Men sen insåg jag att om det är nåt jag gör med min blogg så är det att ge. Det blir ju så att säga en "win-win situation". Det är dags för min 15 kilobytes of fame i strålkastarskenet, eller ska vi kanske säga datorskärmsskenet.

Har jag sagt att jag gillar James Cameron? Jag är oerhört fascinerad av den kandensiske mannen. Vi är inte särskilt lika. Han har till exempel en rätt krokig näsa medan jag har mycket rena fina drag. Hans filmer har alltid ett sådant fint blått ljus i sig. När alienfolket i Avatar skulle färgläggas var det inget tvivel om vilken färg de skulle ha. "I guess I just like the color blue" förklarar James. Starka kvinnor går som en röd tråd genom hans filmer, jag namedroppar här Sarah Connor och Ellen Ripley.

Kathryn Bigelow, världens vackraste 58-åring, dissekerar manligt beteende i film efter film. Jämför henne med Jane Campion som bara verkar tänka: "Jag är kvinna och kan bara göra filmer om kvinnor och titta vad synd det är om oss för vi måste ha korsett och hoppsan, där tappade visst någon ett piano i vattnet." Jane, världens minsta fiol spelar för dig. Och det är ingen happy tune utan snarare temat till Schindler's List.

Kathryn och James har alltså suttit i trädet, ja till och med varit gifta. Vi befinner oss hemma hos dem vid frukostbordet cirka 1990. -Kathryn... A va taru barnen till dagis idag? Jag känner mig så blå, som att jag liksom stirrar ner i Avgrunden. -Skärp dig, James, ta och lägg allt det där i Smärtskåpet va?

James är nog inte helt lätt att leva med. Linda Hamilton berättar: "Första natten när jag hade flyttat in hos James visste jag att jag hade gjort mitt livs största misstag. Han var den kontrollerande regissören även hemma." Plötsligt befann hon sig på överlevnadshajker i öknen. När Linda lite försynt frågade om de skulle gifta sig svarade James: "Vem som helst kan vara en far eller en äkta man. Men det finns bara fem personer i världen som kan göra det jag gör så jag kör på det." Cameron har beskrivits som part-scientist, part-artist. Sigourney Weaver vittnar om att när de andra filmarbetarna gick på en sällsynt fikarast under Avatars 18 timmar långa inspelningsdagar, tog James sig en kopp java och chillade med de andra? Oh no, han fortsatte förfina designen på den ubåt som ska ta honom ner till botten av Marianergraven. Och när någons mobil ringde under en tagning naglade han omedelbart fast den med en spikpistol på väggen.

The Making of Aliens är en otroligt intressant dokumentär som medföljer någon DVD-utgåva av filmen. Filmarbetarna, den ena skrockigare än den andra, sitter och reminiscerar och går down memory lane. Filmen spelades in i England och relationerna mellan Cameron och det brittiska teamet blir snabbt frostiga. De tycker att han är för oerfaren och Cameron har svårt för medarbetarnas formella arbetsvanor. För att visa att han är en duglig regissör ordnar Cameron en visning av The Terminator. Ingen dyker upp. Plötsligt skjuts de enorma studiodörrarna isär och in kommer en liten liten gumma med en tevagn. It's five o'clock, mate! Alla släpper omedelbart allt. Då är måttet rågat för James.

James Cameron har nu gjort de två största kioskvältarna någonsin. De rena siffrorna är förstås ointressanta. I Avatar kan na'vierna få kontakt med sin kultur genom att koppla in sin bredbandssvans till den sambandscentral som kallas The Tree of Souls. På liknande sätt har Cameron, sin extrema personlighet till trots, lyckats tappa in i vårt allmänna medvetande. Jag tror att det har med hans näsa att göra. Han är helt enkelt "hooked" på oss vare sig vi vill eller inte!

måndag 3 maj 2010

Livin' la Vida Blogga

Jag älskar James Cameron. Då var det sagt. Så när vi ska gå på Avatar är det förstås total Yum Kippur, Julafton eller annan högtid av valfri religion, kalla det vad vill du! Visst kan man hänga på Kåken ibland, man hör ju liksom till "det vackra folket" vare sig man vill eller inte. Det skulle dock vara helt fel innan en James Cameron-film. För då går vi till ett soft ställe som heter nämligen just... Soft! Jävligt soft asså! Skoja! Fast det är faktiskt ganska soft. Ett sånt där ställe a notch above Dovas, helt utan pretentioner och därmed avslappnat. Dessutom känner man sig automatiskt snyggast på stället. Jag har inga problem med att vara folklig vare sig det gäller krogval eller filmval. Det har jag absolut inte. Inte jag inte.

Peppen är total, jag är så oerhört uppspelt och taggad! Inget får gå fel den här kvällen. Men vänta! Min vän, en av Värmdös främsta violaster av estniskt ursprung, beställer in och downar bärs efter bärs till min stegrande irritation. App app! Han har ju glömt generalregeln: Minimalt vätskeintag under hela dagen innan ett biobesök! Detta för att filmupplevelsen inte ska grumlas av något som helst tryck från blåsan. Han kunde lika gärna gett James Cameron en örfil rakt över kinden. Och det är inte direkt nån risk att James skulle ha vänt andra kinden till. Det visar sig förstås att vännen har tagit fel på tiden för filmen med två timmar så när servitören kommer in med ytterligare en i den ändlösa raden av bärs får jag skicka tillbaka den till baren: "Han ska inte ha mer för vi ska gå och se James Camerons nya film. Ja, det är riktigt.", säger jag högtidligt. Jag leder mina kompisar genom city mot biografen likt en general leder sina trupper. Rappa på! Men ååh vilket långt rödljusintervall! Men akta trottoarkanten! Det är ett multiplex som gäller förstås, inte någon fjuttig singelbiograf. Det är ju inte Tarkovskij vi ska se. Jag älskar förstås Tarkan också men den här dagen har han inget med att göra. "Ni två, ni går på toa okej?" "Du är fan som ett slags skadad alfahanne.." muttrar kompisen, fullständigt obefogat.

Jag spexar lite med hon som river biljetterna: "Är det här föreställningen som visas i 1D? He he, eh.. jasså inte det, 3D säger du? Menar du det? Det låter ju nåt! Biljetten? Visst ja, den måste ju rivas också… A, vataru för den då? Har det bildats en kö bakom mig? Eh, jag går in nu…" #flörtmegafail och GONATT. Tar och gömmer mig bakom 3D-glasögonen. Och genom mina 3D-glasögon är ljuset alltid blått, Avatar-blått. Efter alla bärs är det förresten ett under att min vän ens får på sig 3D-glasögonen.

Det här inlägget var från början tänkt att handla om varför jag älskar James Cameron. Men som så ofta i Blommans liv så är ingen vardagshändelse för obetydlig för att lyftas upp och göras till stor konst i det dynamiska maskineri, den dynamo, som kallas Blommans mind. Det är lite av mitt signum skulle man kunna säga. James kommer dock att avhandlas i ett framtida inlägg of epic proportions. Och där lämnar jag er hanging, likt en blå avatar-svans i Pandoras skymning. Man skulle kunna tala om en cliffhanger. Så jag gör det. Vicken cliffhanger asså!

Det blir tre softa bilder till Soft, tagna från Softs egna hemsida:


lördag 1 maj 2010

Ring så sover vi… inte så bra någonsin mer.

Hello alla Blomman-älskare! Jag blir så glad att du har gjort min blogg till startsida i din webbläsare! Reaktionerna på sjösättningen av bloggen har förstås inte låtit vänta på sig. Det talas om en "Blomman-effekt" och "ringar på vattnet". På Apple kallade Steve Jobs till krismöte i morse: "I don't care if it's May 1, we must totally redesign this iPad thing to meet the new demanding standards set by Blommans blogg. Just do it!" (Apple-anställd: "Is this Nike or what?"). Så jag fortsätter väl att blogga. Fortsätter att "kombinera nytta med nöje" så att säga.


Idag ska jag kåsera om pris. Rättare sagt det pris man får betala för att se en film och då syftar jag inte på kostnaden för biobiljetten. För typ tio år sedan såg jag den japanska skräckfilmen Ringu, "The Ring". Vissa tänker kanske "jag har bara sett den amerikanska remaken och den tycker du förstås inte är lika bra". Faktum är att den är ungefär lika bra och dessutom mer lättillgänglig eftersom folk inte pratar på ett konstigt språk som japanska! Det här att koketera med att originalet skulle vara bättre, även om så ofta är fallet förstås, har aldrig varit min grej. Hursomhelst, även om det kan vara svårt att tro att Blomman sover ensam så händer det faktiskt ibland. Och då måste jag FORTFARANDE ha en lampa tänd, annars kan ju Sadako, ni vet flickan in serious need of hårbalsam och i förlängningen kanske även ett nytt liv, stå där vid sängen! I en gubbläskig scen så tar hon, efter att ha synts på ett videoband, rent fysiskt steget ut ur TV-apparaten. Och så var man skräckad for life! Hjälp! Min dator är rätt lik en TV så nu blir jag så rädd bara av blotta tanken att hon ska komma klivandes ur skärmen att jag nästan gör i brallan! "Bajsiböx" som min vän Dianas mamma sa en gång. Hon spelade förresten med i Bo Widerbergs "Barnvagnen", en liten filmreferens. Den första av många som komma skall, likt pärlor på Coco Chanels halsband.


Association gone mad, vi är inne på Chanel-filmerna! Den andra av de två, den med Stravinskij, är inte alls sämre än den med Audrey Tatou. Snarare bättre på vissa sätt, snyggare kläder och en hetare Chanel. Säga vad man vill om Tatou men het är hon inte. Och så var det med den saken.


Rewind (tänk "spola tillbaka ett band-ljudet") till det här med TV! Mina föräldrar kallar fortfarande sina datorer för TV. -Ja, jag försökte söka på TV:n. -Hur menar du nu…? -Nej, jag menar datorn förstår du väl. -Eh, nej? Det här med olika apparater i hemmet kan alltså vara förvirrande. Jag ertappade faktiskt pappa en gång med att försöka trycka in ett videoband i CD-spelaren. True story, no BS!


Vi spolar tillbaka bandet ytterligare. Att ha en lampa tänd på natten drar ju ström och ström kostar pengar. The Ring kanske har kostat mig hundratals (tusentals!?) kronor, en kostnad jag inte tänkte på när jag hyrde filmen. För det var på den tiden man hyrde film. Men är det värt det? De e klart!


Det blir 5 sömntabletter till The Ring:


fredag 30 april 2010

Efter allmänna påtryckningar från vänster och i viss mån höger så introduceras nu Internet 3.0 aka bloggen Blommans Bio-Babbel! Jag har ju redan gjort ett kraftfullt avtryck på the world wide web, bland annat på Facebook, genom sökningar på altavista och flitigt användande av Gmail-chatten (vars korrekta namn som bekant är "g-talk") och tänkte att det var dags att steppa upp saker och ting ytterligare en nivå.


Bekantskapskretsen tycker generellt att jag är alldeles för positiv i mina filmomdömen. "Du tycker ju allt är bra" har man ju hört både en och två gånger. Därför tänker jag på ren trots gå emot förväntningarna, dessutom med en film som inte ens är ny. Okej, cutting to the chase. "Män som hatar kvinnor". "Den är ju bra" kan man höra nån säga på tunnelbanan. "Vad bra den var, var den inte det?" säger kanske en kompis, soon not to be. Till exempel så var jag nyligen på en släktlunch med anledning av morfars syster Lianes bortgång. (Förresten borde Tarzans donna inte ha hetat Jane utan Liane förstås! Ehum.) Mammas kusin, som jag egentligen tycker väldigt mycket om, börjar tala om hur bra han tycker filmen är eftersom "den verkliga gräddan av svenska skådespelareliten är med". Gillande bifall runt bordet, "hear hear" hade det låtit om vi hade befunnit oss i England för hundra år sedan. Men nu är alltså platsen för detta en filmälskares skräckscenario Sverige. Hyllningarna eskalerar och min irritation byggs passivt-agressivt upp inombords, jag petar i maten och tänker: "Erik, nu håller du käften. Du får inte förstöra stämningen!" Till slut är jag bara tvungen att gå iväg och ta mer av den italienska buffén för att coola ner mig några hekto, och tyvärr låg det inte några chill pills i en skål som jag hade hoppats på. Där står däremot en annan av mammas kusiner som är studierektor på Scenskolan. Vi bestämmer att vi ska försöka gå och se en mim-föreställning med sex hästar på scenen där en kompis tillika hennes elev uppträder. Blir på lite bättre humör. Efter lunchen är jag dock fortfarande så upprörd att jag åker till läkarmissionen och köper en porslinshund för att lugna ner mig ytterligare. Anyway, back on track. Som den observante läsaren (den som kan "läsa mellan raderna") redan har anat så är "Män som hatar kvinnor" alltså inte bra.


Två (2) blommor, av fem (5) möjliga: